334 det högre uf ve t. du rena eld, är ock du förbrunnen? Du sista dröm från de korta stunder, ack gick du under i tidens ström? En tår för dig, som lik stjärnan grydde och frånjmin stig dock så hastigt flydde. — En tår för drömmen från lifvets vår, som snart förgår med fart af strömmen! Och nu lef väl du vackra lilla! Ack ljufva villa farväl! farväl! I storm och strid ännu ditt minne likt stjärnan brinne till evig tid! Hvilken skillnad mellan dessa båda dikter! Ej blott att i den senare rytmen är varierad och slutpartiet rim-madt, men i stället för Runebergs korta och behärskade ögonblicksbild ha vi här en upprörd hel lefnadshistoria »alltfrån barndomsdagar». Men ej nog härmed: två månader tidigare, den 5 mars, hade han skrifvit en annan dikt på samma versmått. Jag var dig nära och dock så fjärran! du var mig nära, det vet du icke, du såg mig icke — mitt öga såg dig, min själ, min tanke, låg i mitt öga, min värld, där ögat med tjusning dröjde. Ditt öga dröjde och såg mig icke. Din blick var tankfull, din tanke fjärran, men ej hos mig sina trötta vingar din tanke sänkte. En enda lockar med stilla längtan till sig din tanke,