sångarskolya. 335 och denne ende, som är så fjärran, och dock så nära, och denne enda det är en annan! Hvad bäst jag ägde, min kärlek gaf jag åt dig, du enda! Mitt lätta lif jag vid dig har fängslat, mitt hopp för evigt vid dig jag bundit. Du gaf ett rum ibland dina vänner, en vänlig plats ibland dina minnen, du log mot mig som du log mot andra, var god mot mig som mot alla andra. En enda äger ditt hela hjärta. Mot ingen annan ditt öga ser som mot denne ende, och denne ende är dock en annan! Jag stod dig nära och dock så fjärran, du såg mig icke. En annan fjärran dig står så nära, mig ser du icke, en enda ser du, och denne enda är dock en annan! Här möta vi i bredd med antiteserna ett nytt poetiskt uttrycksmedel: upprepningen. Och detta medel är väl egnadt att åskådliggöra huru tanken kretsar kring en enda punkt och huru riktig den tyska definitionen på svartsjukan är: »Die Eifersucht ist eine Leidenschaft, die mit Eifer sucht was Leiden schafft.» Men jämför man åter denna dikt med Svartsjukans nätter, så blir skillnaden himmelsvid. Äfven gentemot den skald, hvilken han väl småningom lärde sig att ställa högst af alla, kan han sålunda redan i sin ungdomsdiktning följa det råd samme mästare gifvit honom: »Var fri och dig själf trogen.»