336 det högre lifvet. Man kunde alltså med fullt skäl kalla Promenaderna en poetisk parallel-dagbok, där skiftningarna i hans själslif, framför allt kärleken samt evighets- och oändlighetskänslorna, afspeglade sig lika troget som i Ephemeris, men iklädda konstnärlig form. En sådan söker han till och med för de mest abstraka tankar som sysselsatte hans reflexion. Man läse: »Harmoniens födelse. Fantasi. 1811/937. Solens gyllne fackla hade sjunkit i västerhafvets vågor, mörkrets andar nedstego från åskmolnet och kastade sitt nunnedok öfver vår gamla moder jorden, som ur skogarnes dunkel och klyftornas djup då och då lät höra en tung och knotande suck. — Nattvinden smög på tå förbi fönstret och skyarnes lättfärdiga conturer växlade tusenfaldigt. På himmelen blänkte en strimma af sprakande norrsken, men strimman försvann och det blef natt som förut. Ali världen sof — men anden vakade; den lefvande naturen var såsom död, men intelligensen lefde — materiens bojor förslappades — min själ reste sig upp och var såsom fri. Somnambuliskt klarnade den öfversinnliga världen; det blef ljust i höjden och i djupet — i höjden sväfvade min själ och blickade vida omkring. Till väsendets ursprung, till Alltets saliga källa lyfte sig min blick; men ögat bländades och svindlade och sänkte sig ned till det dunkla djupet. I djupet hvilade Intet svart och tyst som en midnatt och kallt som en stelnande is. Men höjden sänkte sig ned i djupet, varandet böjde sig ned i afgrunden och kämpade med Intet, och en fruktansvärd kamp uppstod i rymder där ingen rymd var. Och varandet dukade