338 det högre lifvet. hela hans lifssyn tagit sig ett lika koncentreradt som både till innehåll och form för hans individualitet karakteristiskt uttryck. Den mörka stämning, som dallrar genom de nyss anförda dikterna från våren 1839, hade på hösten blifvit än dystrare; aldrig hade lifvet synts honom så tröstlöst som då. Men känslan af att han handlat rätt, då han unnat sin bäste vän det bästa han visste, den höll honom uppe, och poesin hade redan tidigare visat sin förmåga att trösta och frigöra. Och tillika var han van att bakom tilldragelserna se de inre andliga makter, som leda dem. Så kan han, allt medan försakelsen dallrar genom hans själs strängaspel, lyfta sig till att tänka sig blott som ett minne, en tanke, intet begärande för sig själf, men ständigt följande den älskade och lysande hennes väg »genom skuggornas land till sällhetens evigt förklarade strand». Så förbinder sig för honom evighetskänslan med kärleken, likasom redan sju år förut (1: 422), men nu äro bägge känslorna fördjupade genom den starka utveckling han genomgått och genom det energiska arbete han själf egnat sin egen utbildning både som människa och diktare. Skaldeindividualiteten är färdig. Och huru sången sålunda framför allt är ett uttryck för hans hjärtas djupaste behof, därom blir han allt mer medveten. Ännu i början af 1836, då han på en konsert hört musik ur Friskytten och Preciösa, skrifver han: »Ack, tänkte jag, hvarföre är du icke en Weber och kan trolla fram toner som han! Jag undrar hvilketdera af desse bägge jag skulle välja: Stor musikus Stor compositeur eller Stor vetenskapsman Stor författare.