SÅXV.ARSKOl.A, Kanske skulle jag besinna mig till nedre radens genier.» Men ett år senare, våren 1837, sjunger han redan: Väl, o min luta, är din sång så svag, en enslig källa lik, i skogen gömd, af ingen känd, af ingen eftersökt och sedd af himlens klara stjärnor blott. Men ofta, när af längtans törst jag brann, jag drack din rena våg, blef glad och frisk; och ofta irrade min blick till dig och i ditt dolda öga himlen såg. Och när han palmsöndagen 1838 börjar ett nytt dikthäfte, »Ljung-Blommornas Bok, 1» innehållande dels stycken som ingått i Promenaderna, Ephemererna eller dagboken, dels sådant som ej funnits i dem, då öppnas detta häfte med följande företal: »Iv j ungblommorna. Jag älskar skogen och hafvet, det djupa lugnet och den vilda stormen i bägge. Jag älskar solen och stjärnorna och månan och skyarna. Jag älskar norrskenet, åskan, haglet och slagregnet. Jag älskar ock den stilla daggen på dalens blommor — striden, segern och segerns frid. På slätterna, bland världens fröjder, går sällan min stig. Därföre är min sång en ljungblomma lik, enslig fostrad i skogen. Aldrig skall den kastas i världen ut, där så mycket herrligt förut öfverglänser dess bleka rodnad. Aldrig skall dess namn höras på slätterna. Så som den blomstrat, skall den ock vissna, enslig och gömd och glömd. När jag ser hur man i världen slites om rykte, om namn och om skönaste sångens ära, hur ringa man aktar