34° det högre uf ve t. att trampa på vägens blommor — då är jag glad att jag aldrig gaf min blomma åt världen bort. Hon är det ringaste af solens barn, och den fattigaste af vårens döttrar; men hon hör mig ensam till, och aldrig skall hennes ringhet med hån förtrampas.» Den 14 oktober 1838 heter det åter: »Hvarför icke, hvarför icke kunna skrifva? Eländiga gåsfjäder, när skref du nånsin troget hvad känslan ville diktera? Usla phraser blefvo mina vackra tankar, doften förflög, färgerna bleknade — i lågorna med dig, usla penna!» Men så firas den 8 november samma år nylännin-garnes terminsfest, och som representanter för österbott-ningarne äro bland andra inbjudna Castrén och Topelius. Den förre uppträder då och säger: — Jag påminner mig en gammal saga om en vandrare, som klappade på en ensam kvinnas dörr — kvinnan var änka — och bad att hon skulle lära honom sjunga. Men hon sade: Huru skall jag kunna det? Men gå ensam ut i öknen och haf sorg i hjärtat, då skall sången själfmant stiga ner i ert bröst. Jag tycker detta kunde äga någon tillämpning på oss. Vi äro hitkomna som i en öken, och sången är vår tröst. Ty med sång förstodo våra fäder icke toner blott, utan harmonie i hëla dess rika betydelse.» Detta återljuder genast i Promenaderna: Intill en gammal kvinnas låga dörr från fjärran orter kom en mångrest främling. — Du sång- och sagokunniga! ifrån aflägsna orter sökte jag dig upp, att lära sångens goda himlagåfva af dig, som undfått den till mänskors tröst.