sångarskolya. 341 — Dig lära! Nej, o främling, ej af mig och ej af dödlig mund du sången lär, om ej uti din egen barm den klingar. Men gå i öknen, dölj dig ensam där, och skaffa sorg uti ditt hjärta, främling! då skall den milda sången i ditt bröst sig själfmant sänka ned och bli din tröst. Men än en gång skiftar stämningen. När han stått sin examen och hemkommit, då heter det: Junii 2 —-i den vackraste vår. Du veka luta, som mig Phoebus skänkt (att gåfvan misstag var, jag ofta tänkt) du sorgligt stämda sträng, var tyst och dröm, jag vill ej lyssna nu till dina sånger; hur ofta du mig var en vän så öm, jag aldrig glömt — men nu var tyst en stund, du får väl ännu klinga många gånger och trösta mildt som förr — Men nu, men nu, men nu är vår på fält, i dal och lund, och skälmska fågeln med behändig tunga mig ber så vackert att blott glädje sjunga. — Men det är svårt; när lifvet själft är sång, blir stackars lyran stum så mången gång. Men det är ej blott det inre individuella lifvet som sålunda afspeglar sig i hans diktning. Äfven af den omgifning, i hvilken han lefde, gaf han likadana poetiska sammanfattningar som af kärlekslifvet. När han den 7 september 1839 återvänder från Iyöparö till Helsingfors, egnar han staden en dikt, i hvilken man återfinner alla de hufvudsakliga drag, med hvilka han i dagboken tecknat lifvet där.