det högre lifvet. Jag nalkas dig åter, du stolta, du stora----! Ditt skimmer jag ser i den skymmande natten, ser lampornas sken i det mörkblåa vatten sig fjärran förlora. Jag ser dina torn, dina stolta fasader stå stela i hvita och glänsande rader, hör larmet som hän öfver gatorna ilar och aldrig sig hvilar. Och flärden jag hör, hur i natten den vakar, bekymret jag hör, som hvilan försakar, och oron, som söker i larmet att dämma sin skärande stämma. Och lifvet jag ser, hur i stoftet det letar sitt eviga mål och stretar och stretar från morgonen tidigt till sent uppå natten för samlade skatten. Och lättsinnet ser jag i rosor sig snacka och söka i nöjet sin vanskliga lycka och tumla förblindadt på branter och stupa med ens i det djupa. Men kunskapens heliga ljus, som blef gifvet till ledande fackla i natten af lifvet på sanningens väg — den ser jag ock amma sin tröstande flamma. O strålande våg, som från höjderna stammar! O läskande källa för törsten som flammar, jag nalkas din rand — i böljorna glada vill evigt jag bada!