sangarskoiya. 343 Men nio månader senare, efter hemkomsten till Nykarleby, skrifver han en annan dikt på samma versmått och ~ uttryckligen betecknad som »motstycke» till den förra. Där ser jag dig åter, du goda, du lilla, du käraste, bästa af städerna alla, fast många den fulaste, minsta dig kalla, som känna dig illa. Ty svikne af skenets bedrägliga villa och åldriga ytan, de skåda ej alla hur herrligt omkring dig forsarne svalla i aftonen stilla, hur mildt i ditt larm på gatorna trånga ett sus från de knoppande lunderna blandar i bullret af världen en hviskning af andar, den vindarne fånga. Och aldrig de känt de många, de många de flyende stunder uti dina salar, då sorgen är stum och trefnaden talar med löjen så långa. Och aldrig de sett med glänsande öga de hulda som lif och behag åt dig gifva, och rosornas glöd på kindernas drifva, den märkte de föga. Men jag har dem sett. Hur ofta i strålar af himmelska blickar hvart ställe förskönats, hvart steg på din jord af tjusning belönats, så svagt jag det målar.