LEFNADSBESLUT. 359 Och med denna sympati för folkets målsman förband sig hos Topelius, likasom hos så mången annan bland Finlands ungdom, ett starkt intresse för diktaren. Väl affärdar han »Almqvistska Går-an-litteraturen», som han studerar hösten 1840, med vitsordet »en snillrikt genomförd paradox». Om den år 1839 utgifna »Imperial-Törn-rosen» säges däremot samtidigt: »Det är visst — hon är en underbar sydländsk blomma, denna ros, full af bländande purpurflammor och dödligt sårande törnens spetsar. Hvad skulle Marjams giftiga törnen och Leonards sminkade smuts ibland »rosorna offrade åt Herren», bland Schems el Nihars sköna öknar och de älskvärda tonerna af den jagande Arthurs vackra horn?» — Men utan tvifvel ökades hans intresse för Almqvist just af dessa kontraster, han som själf inom och utom sig såg och kände så många skärande motsatser. Alla dessa intressen samverka till att bestämma gestaltningen af hans inre lif vid denna tid, medan dock, nu som alltid, hans egen personlighet dominerar i och ger enhet åt intryckens mångfald. Hangolas dikt fortsättes i flere repriser ända inpå året 1842, dock icke som ett enda sammanhängande stycke, utan såsom variationer, i olika tonart och växlande form, af samma grundmotiv, utstrålningar åt olika håll af samma grundstämning. I slutet af 1841 skrifves åter ett slags inledning till dessa fortsättningar. Det säges däri: »Den numera döende runan, hvars sista melancholiska toner man nu älskar att samla och bevara, har omklädt det fattiga finska folket med en poetisk gloria af sällsamt intagande, ehuru lidande skönhet. Ett folk som* älskar sången så högt bär inom sig frön till den ädlaste bildning.