360 brytningar. Men gäller väl detta om det nuvarande Finlands folk, som aktat sin ärfda kantele ringare än dagens ostämda lyror och låter sina sista barder förgätna bortklaga sitt lif på Saimens stränder? Nej, icke så! Hvarföre skulle den ande, som fortlefver genom tider och släkten, alltid tala i samma toner? Hvarföre skulle icke en ny poesie kunna uppblomstra i Finland, sedan den gamla icke mer vill trifvas hos folket? Den gamla kunde icke vara en tidsblomma mer, därföre dog den ut. Men om blott dess rot och dess fäste är kvar, skall den ännu upplefva i föryngrad gestalt. — Och min öfvertygelse är att så skall ske, såvida gynnande tidsomständigheter befordra de gömda fröen till grodd. Man skulle le, om man visste hvad det var som först bragte mig på den öfvertygelsen att finska folkets poesi fortlefver, ehuru den är stum i sången. Slumpen förde på min väg en finsk flicka af ovanligt fint behag, en naturskönhet sådan man sällan finner där bildningen utslagit sina blommor. Väl vet jag att tjugu år och ett lätt hjärta äro granskare som lätt besvikas; men denna flicka var den första, ej den enda af folket, ur hvars öga jag såg poesin framskimra i ännu omedveten barndomsglans. Jag har sedan lyssnat till folkets röster på fältet och i hyddan och, särdeles i vissa trakter af det inre landet, funnit dem fulla af rörande välljud.» Så har nu den begynnande skalden med ett nytt personligt band knutits till »finska folkets poesi». Det är ej mer blott den utdöende forndiktningen, hvars alster hans fader samlat, som väcker hans intresse, det är den verklighet han ser lefva omkring sig. Alldeles på samma sätt hade ju Runeberg i Saarijärvi fått en lefvande förnimmelse af den finska folkanden.