LEFNAD S BE SLUT. 361 Men medan han i enlighet med sitt temperament främst tilltalades af denna folkandes på förmågan att försaka byggda, så att säga filosofiska blick öfver lifvet, ser Topelius i den blåögda »ljungblomman» en representant för den finska poesin och dess rörande välljud. Och så tar äfven hans tolkning af denna poesi form af lyriska »Ljungblommor», medan Runeberg ger bilden af hvad han sett episk dräkt. Men känslan för Hango-blomman leder ock till andra brytningar i hans inre värld. Vi ha sett huru hans hjärta redan vid sexton år var tillgängligt för stark passion; och de djupt ingripande erfarenheter han haft i sitt kärlekslif hade naturligtvis ökat denna mottaglighet. Och då samtidigt fantasin utvecklats och blifvit allt kraftigare, kan man med fullt skäl antaga, att denna fantasi nu, då han var skild från Greta, ytterligare eldade hans känslor för henne, likasom redan i skolåren var fallet med känslorna för Mathilda. Men därjämte hade äfven hans aktgifvande på sig själf blifvit allt mera vaket och kunde ge anledning till att hans etiska känsla ogillade denna passion, så mycket mer som Greta ju nu tillhörde en annan. Så kan man förklara den stämning af förkrosselse, som talar ur stycket Villande vägar (november 1840). Ännu mera stegras denna inre tvedräkt under hemresan till julen, då han hade beslutit återse Greta. Han har till reskamrat en pietistisk byggmästare. Denne märker hans ögas oro och ger honom Arndts Paradis-lustgård att läsa. Men »bild efter bild ville ställa sig emellan ögat och boken.» Äfven här talas blott i antydningar om hvad han på denna resa erfarit. Och ej mera klarhet får man af