370 BRYTNINGAR. tvenne prosafortsättningar på Hangolas dikt, skrifna på nyåret 1841. Han känner sig »brottslig och utan skuld, fläckad och ändock ren — ingen mänsklig vän förstår och ingen skall någonsin veta min ungdoms gåta. Dock inför Renhetens Gud är jag brottslig och full af fläckar. Sträng skall min dom blifva, ty jag har syndat vetande. Med öppna ögon har jag utsträckt min hand efter brottets rosor — dock den allsmäktige band min hand, och jag stod stilla, stum och förkrossad där.» När han så slutar med att än en gång förklara sig »skyldig och dock utan brott» och tillägger »Gud vill så» — då kunde man ju säga att detta är äkta almqvistskt. Och otänkbart är ej heller, att mer eller mindre i denna stämning är en ren fantasiskapelse. Men mot detta antagande talar att ämnet ännu ett år senare återupptages såsom årsminne. Och då här säges: »Det gifves synder som endast han vet, som ser i det fördolda», då synes det otvifvelaktigt, att han härmed menar en synd i tanken, hvilken hans starkt utvecklade samvetsömhet förebrådde honom. Han kämpade sålunda, kan man säga, mot sitt eget glödande skaldetemperament; men denna kamp innebar en vinning för och ett fördjupande af hans väsen såsom människa. Och så rotfästes hos honom alltmera den ödmjukhet, som blir ett så bestämmande drag i hans karaktär, och därmed tillika uppfattningen att människan bör taga försteget framför skalden — den uppfattning som just gör skalden stor, därför att han endast genom den kan känna — och sålunda äfven väcka — en lefvande sympati för allt mänskligt. Och ytterligare utmynnar denna Hangola-episod i ett uttalande af stort intresse.