lefnad S BE SLUT. 363 I oktober 1841 låter han Zona berätta för sin vän August hvad han tänker göra i framtiden. Först vill han samla penningar några år, så mycket att han kan resa bort och se världen. Sedan vill han bli en fattig landtpräst och få sig en liten lägenhet uppe i Finnmarken, och taga sig en hustru. Men hvar? »Jag vill säga dig, August: jag begär kanske för mycket af den kvinna jag ville älska. Å andra sidan begär jag nog litet. Nämligen så: Äfven jag har svärmat. Äfven jag bar engång en ljusblå himmel inom mitt bröst, och två kvinnliga änglar hafva bott däri. Omständigheternas makt — denna makt, som i våra dagar utkastar alla varma känslor i framtidens töcken för att däri vissna, svalkas och förgås — har färgat min himmel både röd och blek och jagat änglarna bort ur den. — Efter denna tid har jag vågat reflektera öfver samtidens bildning och vågat finna den, synnerligen hos kvinnan i de såkallade bildade klasserna, både ytlig och skef. — Det hör ej nu hit att detaillera alla mina reflexioner — dock vill jag säga, att jag framför allt saknat ren mänsklighet, själsfriskhet, naturskönhet hos dem jag nämnde. Denna ofördärfvade, kärnfriska mänsklighet är i våra dagar endast att söka i aflägsna bygder, i vårt land endast hos den finska allmogen, och icke heller hos den öfverallt. Ja, August — i ödemarkerna ville jag söka mitt lifs lustgård.» Äfven detta smakar, kunde man säga, starkt af Almqvist. Men det är på samma gång ett utslag af hvad han redan tidigt sett i lifvet och en konsekvens af hans uttalanden under studentåren om sällskapslifvet både i Helsingfors och i Nykarleby. Och sedt i samband med hans känslor för »finska folkets poesi» framstår detta