IvEFNADSBESUJT. 371 troligen ifrån», men gjorde ej detta, utan höll den 9 november 1841 sitt föredrag »Om Österbotten». Att han tog sin sak på allvar kan man sluta redan af att han om tavastensernes terminsfest hösten 1839 säger: »Här brast det kärna — som mig tycktes — hvilken på österbottningarnes fester består i afhandlingen och prisutdelning.» Och bättre »kärna» för en sådan fest kan man väl ej välja, än en skildring af allas gemensamma hembygd, medan å andra sidan han själf inser hvad han vågar med ett sådant val. »I skolen alla sitta till doms öfver mig, alla vara ämnet lika vuxna som jag, och mången mer.» Men om han ock på grund häraf anspråkslöst af kamraterne utber sig en mild dom öfver hvad han har att säga, så torde dock knappast någon af hans »landsmän» varit vuxen att behandla detta ämne så som han här gör. Mångsidiga som hans egna intressen voro, blir ock skildringen ytterst mångsidig. Tidens oro och ledande tankar, främst nationalitetsidén, intresset för folkdiktningen, frågan om Finlands förhållande till den svenska bildningen, förbindelsen mellan natur och folkkaraktär i Österbotten, likasom mellan svenskt och finskt folklynne, allt detta behandlas i bredd med landskapets historia, jordbruk, industri, intellektuella bildning och religiösa rörelser, och med anlitande af tidigare litteratur i ämnet, troligtvis hopsökt med ej så ringa möda. Men alla dessa olika sidor af framställningen sammanhållas och uppbäras af den varma känslan för hembygden och genom denna för fosterlandet. Må eftervärlden, säger han till sina kamrater, kunna vittna om eder, »att I varit gode finske medborgare, emedan I börjat med att vara gode österbottningar».