4-00 brytningar. I det föregående har redan omtalats, att Henrik på nyåret 1840 fäst sin uppmärksamhet vid Mia Hammarin. Emilie hade då varit borta; men när hon kommit hem, svallade Henriks känslor för henne åter lika varma. Hänförd beskrifver han (i februari) för Zachris hur han bleknade och rodnade vid hennes åsyn och (i mars) hur han åkt med henne vid ett slädparti. »Aldrig har jag varit hennes hjärta så nära . . jag satt då långa stunder och läste i de himmelska själfulla ögonen.» Men i slutet af brefvet lofvar han att snart åter skicka Zachris »en liten epistel, ty detta är icke en gång sundt förnuft». Och detta »sunda förnuft» talar en vecka senare — klockan sex en vacker solf ull morgon, då han just hemkommit från en Mariedags-assemblée, där »flickorna voro aimabla och din fattige Hejke på brillantaste humör»: »Har du någon gång tittat i djupet af de ljufva själfulla ögonen, då har du säkert, såsom jag i denna stund, velat kyssa hela världen, då har du åter, på några flyktiga minuter, varit det oskuldsfulla barnet. — Men hvad pratar jag nu i mitt sommambula tillstånd för vidunderliga saker! Iyilla Milla är afhållen af sitt eget kön; den lyckan ha icke många flickor. Vi karlar höja henne till skyarne, vi dyrka, falla på knä och älska den ängla-varelsen. Ingen flicka har någonsin haft ett sådant välde öfver mig. Och ändå, broder! jag måste försaka den ängeln. Jag är fattig, naken som jag föddes till världen, mitt yrke är icke brödgifvande för en noncapitalist; jag ser blott min makas ömt förebrående blick och trasiga, hungriga ungar i perspektiv — nej, hon måste glömmas, det är omöjligt. Gud ge dig bättre lycka!»