den svartgröna sommaren. 377 Samtidigt märker nu äfven omgifningen, att Henrik »inte så mycket som förr raillerar öfver sin förtjusning [för Emilie], så kanske det nu är mer allvare än förr». Men »om så är, så är det ju rätt ledsamt, ty för honom vore det visst bäst om han inte tänkte på någon annan än Marie Hammarin och hennes 50 tusen». Ja doktorinnan låter hälsa sin son, att han skall föra Henriks tankar ditåt — eller också laga att han själf får den rika flickan! Ivängre fram mot våren får Zachris höra att Henrik »tycks ha ändrat sig igen; få se om han ändå inte är så förståndig och tänker på Mia». Han hade, efter det hans svåger Turdin gjort konkurs, 1838 grundat egen affär, men med lånta pengar, och han hade mor och en yngre bror att försörja. Huru förhållandet mellan vännerna och Emilie gestaltade sig under det närmast följande året, därom lämna de få och korta bref från Henrik, som finnas i behåll, ingen säker underrättelse. Mia var detta år borta i Stockholm och Henrik skrifver i april 1841: »Vi hafva roat oss rätt tappert de senaste månaderna, och ändå har jag förbannadt ängsligt hos mig inombords. Jag längtar med största otålighet på sommarens ankomst; frisk luft skall böta min hemska melancholi.» Sedan omtalar han »vår Emilia» (med citationstecken i motsats till hans syster), hvilken han ser dagligen. »Det är omöjligt att blunda, ehuru sunda förnuftet bjuder mig det. Allt nog! man ser sig aldrig mätt på den ängeln.» Men i december 1841 har han deciderat sig för Mia; och med det lättrörda sinne, som var för honom så utmärkande, tyckes han snart vara verkligen förälskad i henne. När han hört henne sjunga, kan han ej sofva på hela natten, och till Zachris skrifver han: