4-00 brytningar. »När du skrifver eller talar om Mia, så bortlägg epitheterna »gyllene och silfverklingande»; hon förtjenar att bättre värderas, ty hon äger den fromma barnasjälen med det oskuldsfulla hjärtat i behåll.» Så följer den 30 december ett bref där han beskrifver huru »gudomligt roligt» det en kväll varit att få agera nystfot åt Mia, »och till min stora fägnad förnam jag att ingen fåra rynkade söta svärmors panna, ehuru jag då och då hviskade vid Mia, när hon ibland nedlutade sig för att upplösa någon knut, som jag varit klipsk nog att knyta. Jag försäkrar dig, att jag icke nyligen varit så lycklig.» Men så fortsättes: »Af detta skulle du sluta, att jag lefver ett lycksaligt lif, och dock är det ej så! När jag är ensam hemma, så kommer alltid demoiselle Melancholie och plågar mig med sina omarmningar; jag gör allt för att bli henne kvitt, men desto hårdare famnar hon mig. Hon hviskar: den ros du älskar skall plockas af en annans hand, hon blommar icke för dig; akta dig att insupa för mycket af den ljufva doften. Men jag hör ej, jag vill ej höra den varnande rösten; denna gång viker jag ej ett steg, och tillhör den sköna rosen ock redan en annan: jag räcker ändå min hand efter henne, om också min sista sköna dröm, min sista kärlek skulle lefvande begrafvas i — en korg. Nå väl, farväl då med kärleken för evigt! Jag täpper då till locket på korgen och öppnar den ej förr, än jag står på andra sidan Styx — då skickar jag korgen med Charons ångbåt tillbaka.» Efter detta bref har Zachris sedan på fyra månader ej en rad från Henrik. Men den 8 maj berättar vännen huru han i tankarna för Zachris, »den bäste, den sannaste