den svartgröna sommaren. 379 af mina vänner», beskrifvit de lyckliga stunder han haft med sin Mia, huru han »skvallrat om ett litet förbund mellan tvenne oskyldiga själar, om den första varma handtryckningen, om den första saliga kyssen . . hur äfven jag lärt mig jollra kärlekens språk — huru mycket skönt och godt jag drömt — hur jag blifvit ett annat jag, hur den yre, flyktige gossen sprungit sin kos och den allvarlige mannen infunnit sig — med ett ord — hur jag älskat! . . Tro ej att jag tänker på bröllop och barnsöl — nej jag tänker på att lämna mitt kära Finland, som nu i tio år hyst mig så ömt i sitt sköte. Omkring den 12 juli reser jag till Tyskland och blir borta ungefär femton månader; vill du träffa mig, så kom åtminstone hem första dagarna i juli. Gud vet när vi sedan träffas, ty en möjlighet är att jag lämnar Finland för alltid . . Mina affairer äro temligen rediga, men jag själf är icke rätt redig. Denna gång ha ej de nyfikna människorna kunnat utspionera mig; jag har icke låtit en enda själ titta i mitt inre — de veta ej hvad de ska tro, de kunna ej begripa mig. Endast åt dig törs jag hviska ett förtroligt ord: jag är lycklig!» Till denna redogörelse fogas ytterligare följande: »Jämnt i dag trenne veckor sedan hade vi bal; blif ej mörk i hågen, om jag öppet bekänner, att jag då dansade första potpouriet med din vackra Milla — att jag tackade Henne för de många lyckliga glada stunder ----att jag sade: Lef väl Emma! Vi talte mycket om dig. Milla är din för evigt!» Och i ett följande kort bref, fjorton dagar senare, heter det i ett postskriptum: