den svartgröna sommaren. 381 resan låg för mig. Men jag tänkte: om Hindrik finner den dyster, skall han säkert försonas af den vackra betydelsen: svart i guld, det är trohet i döden.» Men innan han reste, hade han mottagit ytterligare ett bref från Henrik af den 2 juni. Det heter där: »Våren är herrlig, rosorna knoppas och förtrolla allt med sin ljufva doft. Hemmet, som vinkar dig så vänligt och kärligt, är åter kärt för mig, och af innersta hjärta tackar jag den gode Guden, som äfven låtit våren återkomma i min själ. Huru mörkt, huru sorgligt var allt omkring mig för någon tid sedan; ej väntade jag mer någon vår, och nu däremot, huru ljust, huru gladt! Måtte ej det hala hoppet åter bedraga!» Därefter berättas att han varit tre dagar på Alörn, där han ägde en stuga. »Jag roade mig därute att om-lefva de tio år, som NyCarleby varit mitt hem . . de ha varit glada, lyckliga år, väl litet storm och åska ibland, höstliga, nattliga dagar understundom; men af vårdagar med en värmande, lifgifvande sol ha dock varit flera. Huru många lyckliga stunder har jag ej haft på det täcka Alörn, och vid de flesta af dessa är äfven du fästad.» Så slutar brefvet: »Fidesflickorna sända dig tusende kyssar, som jag som bäst syltar i ättika, att de må bevaras till din hemkomst. Millas skall jag väl sylta i socker, ja i den finaste Hamburger raffinad. Låt mig se dig än en gång, låt mig tacka dig för din fasta broderliga vänskap och låt mig resa med den försäkran att den aldrig skall kallna för Din Hejke.»