den svartgröna sommaren. 383 som ej var van vid den ringaste sorg, Marie — hans enda älskade Mia — hvilka ängsliga midsommardagar hon tillbragt på Alörn, och hvilken tafla, när hon, nyss hemkommen, får veta den älskades död och i halfva timmen låg utan tårar och utan ord öfver hans bleka bädd, utan att på hela den natten kunna slitas från sorgehuset! Hon hade knutit åt H., och det växte svart — och åter svart — och hennes unga hoppfulla lif skymdes från den stunden af sorgsna dimmor för lång tid. Och Milla, den fordom så högt älskade, ännu så dyra vännen . . hon gret så varma bittra tårar — och hans många vänner greto — och vid ceremonien i NyCarleby kyrka söndagen den 3 julii 1842, när.. psalmerna ljödo så eviga och höga, som en himmel öfver en graf — o huru förnummos ej mellan hvarje paus af orgeln den djupa smärtans suckar och gråt öfverallt, öfverallt i den folkfyllda kyrkan, och där var intet öga torrt och intet hjärta kallt, och därifrån tog mången ett minne hem för hela sitt lif, den stunden! Men vännen, som just då ilade med ängslig hast mot hemmet, han visste däraf intet då!» Till denna berättelse fogar den sörjande vännen reflexioner, hvilka åter en gång visa huru innerligt hans religiösa känslor förbinda sig med kärleken till dem som stå eller stått hans hjärta närmast. Ej endast sina jordiska affärer hade Henrik ordnat. »Med sin Gud och frälsare hade han afslutat sin räkning nyss förut. Han, som ej aktat sig värdig att besöka Herrans nattvard på många år, blef delaktig af det heliga sacramentet vid sista mässan som var före hans död. Och att han där infann sig med djupt allvarligt, ångerfullt och christligt sinne, därom vittnar den dystra, mäktiga, aningsfulla röst, som de sista tiderna oupphörligt