dkn svartgröna sommaren. 385 ljufva, heliga tröst, att Gud lät honom falla så skönt i hans himmelska och jordiska förhoppnings dagar, så älskad, så saknad och begråten af skyld och oskyld. Just så kallar Gud de ädla och herrliga bort från jorden i deras skönhets ögonblick.» På liknande sätt tolkas ock Henriks berättelse om huru han på Alörn blickat tillbaka på de tio år han vistats i Nykarleby. Dessa år »ligga bakom honom såsom något slutet, begränsadt, han ser på dem såsom man vid målet ser tillbaka på en lång resa. Och den io:de årsdagen af hans hitkomst var hans sista på jorden!» För egen del hade Zachris icke haft någon annan aning om hvad som skulle komma, än impulsen med den svarta färgen på ringen. »Gud vet väl hvem han håller värdig, och jag var det ej. Dock var min vänskap utan fläck, jag hade gifvit mitt lif för Hejkes, såsom jag engång gaf min kärlek och min lycka. Det visste han, och när han gaf mig min lycka igen, var det med den varmaste broderskärlek . . Låt mig resa med den försäkran att du aldrig skall kallna för din Hejke. — Det var hans sista ord till mig! Och hvarföre skulle jag nu, just nu dröja längre än jag någonsin dröjt på sommaren under mina 10 år i Helsingfors? Hvarföre skulle jag ej nu, som förr, ila till hemmets hulda midsommarsol? Jag hade då blott haft den sorgliga trösten att genomlefva de ord jag skref utan att ana deras nära sanning [Röda och hvita blommor]: Och här står jag, stum af smärta, vid den dyres brustna hjärta, etc. Men jag hade kunnat hviska i hans öra, med heta tårar hviska den försäkran han bad mig om, i stället för att 2: