4-00 brytningar. ensam i tysta natten uttala den på hans tidiga, stumma, kalla graf!» Så gå hans tankar till tidigare förluster: fadern, Alexander Iyithén och Franz Toppelius. Men då han förlorade dem, var han ännu så ung, att han ej kände smärtan djupt eller länge. Nu säger han: »Felix heter den dag då jag blef född — och om detta skall blifva för min framtid en sarkasm eller en sanning, det står i Herrens hand. Mycken lycka är ej god för människan, hon blir förmäten däraf och glömmer gif-varen. Hitintills har ordet icke ljugit, kärleken är människans himmel på jorden, och jag har varit mycket älskad, jag vet det nog, mer än jag förtjenat. De bortgångne och de lefvande hafva tänkt med huldhet på mig. Min barndoms trogne broder mindes mig i sitt sista och längtade att se mig innan han gick bort, men Gud ville ej det. Och min bästa, käraste, oförgätligaste vän under io sköna ungdomsår, hans sista skriftliga ord till mig voro: låt mig träffa dig ännu engång innan jag reser — men Gud ville ej heller det — och han tänkte på mig i sina sista smärtfulla dagar. Han reste från kärlek, vänskap och glädje, i det ögonblick då vi nu först, nu först skulle rätt hafva öppnat våra själar för hvarandra. Jag har varit sluten inom mig själf allt hitintills, och min korta lefnadserfarenhet innehåller åtskilligt som ingen dödlig på jorden vet. Hejke hade fått skåda igenom mig såsom en christall, för honom ville jag nu säga och bekänna allt, såsom jag ock förut sagt honom hvad jag sagt åt ingen annan, jag ville gifva honom mitt oinskränktaste förtroende utan allt förbehåll såsom utbyte mot hans redliga, öppna och förtrogna vänskap, och då kallade Gud honom bort just i det ögonblicket.