den svartgröna sommaren. 387 just i det! Och jag må väl däröfver sörja djupt för min egen skull; det hade varit en så ny och ovan sällhet att gifva sig hel och hållen bort åt en älskad vän. Det hoppet är nu troligen för alltid förbi. Mitt lifs dunkla gåta, dualismen som splittrat min ungdom, allt ligger nu för evigt i det tysta djupa, och endast Gud ser ned däri med stränga ögon. Ofrivilligt skall jag draga mig tillbaka inom mig själf, kanske mer än förr, och mina andra vänner i världen måste nöjas med mitt högra hjärta, ty mitt vänstra hvilar under en grön kulle med en vissnad ros uppå.» På denna kulle stod han sedan kort efter sin hemkomst vid midnattstid »med en stor tyngd öfver hjärtat. Och jag kastade Mias ring på grafven, och den blänkte underligt i sanden, och min Hejke såg att jag broderligen fullgjort hans sista uppdrag; men icke från djupet, utan från höjden såg han det. Och jag bad för honom och för mig och för alla dem han älskat och för alla dem som älskat honom bad jag ock den natten.» Och På kullen om våren heter den dikt han egnade ungdomsvännens minne. Men till den sörjande Mia sade Zachris: — Med vår vackra sommarglädje är det nu förbi; vi skola minnas vår Hejke evigt, och ofta skola vi tala om honom, det skall vara vår ro och vår glädje. Men icke skola vi därigenom tro oss hedra hans minne, att vi hängifva oss åt sorgen utan hejd; det vill vår vän i himmelen icke. Vi skola icke kasta ifrån oss de korta solglimtar som lifvet ännu har, vi skola vara glada så godt vi kunna. leke sant? Marié?