4-00 brytningar. Så reser han med henne och Sophie ut till Alörn och där träffar han Emilie och hennes syster Thilda metande i en båt. »Vi möttes — och Millas hand darrade omärkligt. Och midt i min sorg hade himlen unnat mig en mycket större glädje än jag var värd. Jag visste nu att jag kunde säga: min egen Emma, min egen Milla — tusende gånger säger jag de kära orden tyst för mig själf — Gud allena vet om och när jag får säga dem högt för världen. Men äfven det hoppet ljusnar på långt håll. Jag må väl fritt bekänna, att jag ej håller af Milla nu som förr. O huru jag lefde i ögonblickets korta försvinnande glädje förr! Jag hade då kunnat gifva en hel lång framtid för en secund af Emmas kärlek — hvad brydde jag mig då om framtid och lycka, om lifvets allvar och om dess beräkningar! Stundens outsägliga lust, som oupphörligt halkade ur händerna, var mitt allt och min framtid. Den tillfredsställer mig icke mer. Ehvad jag tänker eller handlar, ligger där ett blånande fjärran bakom. Jag håller af min Emma nu svalare än förr, jag ville ej mera gifva 10 år för ett enda ord eller en kyss — men jag ville gifva mitt lif för henne hvar stund som helst. Jag ville lefva för henne — och att lefva för någon vill säga vida mera än att dö för den. Min innersta längtan famnar en framtid nu; nära och fjärran står min Emmas mörklockiga bild — icke mera i fantasiens skimrande helgongloria, men i den klara lugna dagern af en älskvärd verklighet.» Följande morgon tidigt far Zachris ensam ut på sjön; och när man frågar hvar han varit, svarar han: — Jag har varit och sökt de lycksaligas öar. Och så förtäljes;