den svartgröna sommaren. 389 »Kort därefter tappade jag min lilla bruna Alörsvant. Milla tog upp den och märkte något rundt och hårdt i ena fingret. Jag ville ej ha min vant igen och hon behöll den i tysthet. — Hvart har du gjort af din vant? frågade Rosa. — Den glömdes kvar på en kvist, och jag hittar den ej mer. Först på kvällen gaf Milla vanten åter, och den var tom . . Vi förstodo hvarandra. — Nu har jag hittat reda på min rätta kvist.» Man hade på aftonen varit hos Iyithéns, och »hemvägen promenerade vi arm i arm, Milla och jag, genom lundernas tysta älskvärda skymning — dec var just sedan jag återfått vanten tom — och vi sade ej mycket, men jag tänkte på min lycka.» Men en vecka senare är han hos Iyithénerna och skrifver därom: »En skymt af det gamla. Jag var upprymd och treflig, jag sade ord i den forna tonarten, fast det var vänskap nu. Jag såg så djupt in i Thildas ögon, och hennes blick var ett ögonblick oändligt vacker att se uppå, huru den glimmade i sin våta glans; men då sprang Thilda bort. — Ack Thilda, min dyra vän, som äger hela min oförgätliga aktning och vänskap, min vackra forntid är du, och Emma är min framtid och min jordiska evighet. Du är min ljusgröna barndomsdröm, hvars minne är mig evigt ljuft och kärt, men Emma är min ljusröda ungdomsängel och mitt lifs älskade förhoppningsblomma. Det har blifvit för mig en visshet nu, hvad jag länge anat, att jag, ovärdige, varit ditt innersta hjärtas enda älskling, att ditt första tycke endast sjunkit långt, ack så långt ned i djupet, men ändock finnes där i denna stund,