4-00 brytningar. du dyra Thilda! Huru skulle du ej varit trogen som guld, om jag ej svikit dig — ja jag var den som bröt min egen barndomstro och grumlade din ungdoms spegelvåg och gjorde dig så sluten och så tyst. Kan du förlåta det? Ack Thilda, vet du, jag är svag — jag var en lekboll i mitt ödes hand — på Emma föll min blick — i henne kände jag den ljufva svalkan för mitt lif — och min barndom försvann som en blink och jag lärde att älska och lida, så som jag aldrig kunnat förr. Ja jag lärde att lida: hon, för hvilken jag offrade ditt trogna hjärta, hon älskade ej mig, hon bar en annan i sina tankars hem; jag visste det så väl. Men denne andre var min bästa älskade vän och bror —- jag skänkte min nya, min sista kärlek åt honom en bitterljuf januarinatt, och mitt hjärtas tomhet var obeskriflig. Nej icke tomhet, ty fastän utan hopp, va,r Emma min själs enda glädje allt ännu. Sedan kommo skickelser, nya, bländande — Emma trodde sig glömmas och glömma, och min Hejke, som nu är i himmelen, trodde sig älska en annan och återgaf mig mitt lifs svalka. Och Emma blef glömd af en som ej var henne värd — och gaf mig sin — och jag erfor åter en ljuf doft af sällhet, som jag vant mig af vid längesedan. Och denna sommar hade varit den lyckligaste i mitt lif, om ej Hejke gått från oss. Detta är min saga, dyra Thilda. Kan du förlåta mig? Ack ja, du goda, det gör du visst!» Efter denna skaldens inre uppgörelse med sig själf och med det förflutna följde sedan på hösten förlofningen. Något mera detaljeradt därom känna vi icke: dagboksfragmentet slutar den 2 augusti och almanacksanteckningarna för den återstående delen af sommaren äro helt korta. Den 7 september —- Reginadagen — be-