den svartgröna sommaren. 391 traktades som förlofningsdag. Men saken af gjordes så i tysthet, att ej ens hans mor talat därom med hennes föräldrar innan han, redan följande dag, reste tillbaka till hufvudstaden. * Vi ha låtit skalden själf teckna denna viktiga vändpunkt i hans lefnads saga, och vi behöfva icke tillägga många ord. De läsare, hvilkas hjärtan ha värme nog att kunna lefva med i hans själs strider, de förstå honom utan vidare tolkning, och de skåda säkert med beundran, ja vördnad på denne tjugufyraårings arbete för att i slitningarna mellan olikartade känslor bibehålla enhetligheten i sitt väsende. Och enhvar, som i lifvets hårda kamp lärt sig förstå, att en sådan enhetlighet, tagen i högre mening, ej vinnes genom bortskärande af någon sida af hjärtats djupaste behof, och att sålunda det^alla förnuftet ej ensamt ger människan tillräckligt stöd i hennes sträfvan att närma sig idealet, han skall i betraktandet af denna skaldesjäls utveckling finna ett nytt bevis för att ju rikare begåfvad en ande är, ju starkare hjärtats pulsar slå för lifvets sorg och glädje likasom för det goda, sköna och sanna, dess mer behöfver själen som samlingspunkt för sitt rika inre lif ett »sammansmältande med oändligheten». Så vinner en sådan ande sin inre enhetlighet genom att stödja sig vid förbindelsen med en makt — hvilket namn man sedan må ge den — »i hvars vilja lifvets banor gå» och som för hjärtats förtröstan representerar en kärleksfull omsorg om mänskobarnens väl, ett ledande af deras stigar från mörker till ljus. Tidigare ha vi redan sett, huru tron på en sådan ledning af både de enskilda människornas och folkens