4-00 brytningar. öden hos Topelius allt mera rotfäste sig. Och det kan vara skäl att nu påpeka huru han, då han i vännens sinnesändring före hans död ser ett ytterligare stöd för denna tro, därvid begagnar sig af ett uttryck, hvilket är egnadt att synnerligen klart karakterisera hans uppfattning. Gud kallar, säger han, de ädla och herrliga bort från jorden i deras skönhets ögonblick. Det är en sannolikhet, som gränsar till visshet, att han har detta uttryck från Richard Furumos berättelse om den vackra Magdalena (i Jaktslottet). Men åter en gång: hvilken skillnad mellan två skalder! Almqvist låter en människa afgöra när en annan, som syndat, är så förvandlad, att det är bäst hon får dö — Topelius ser i en likadan händelse Guds styrelse. Men väl kan man antaga, att i hans skaldesjäl tron på Guds faderliga vård om människorna vann ökad styrka ej blgtt af att det var hans vän som rönt en sådan vård, utan ock af att denne riktbegåfvade vän syntes honom så skön i sin död. Men äfven de bland »sena tiders barn», hvilka blifvit främmande för sådana känslor, men dock äro intresserade af att betrakta den stora väfnad af orsaker och verkningar ett människolif och dess förbindelser med omgifningen har att uppvisa, äfven de stanna otvifvelaktigt öfverraskade inför taflan af huru det verkliga lifvet kan gestalta sig snarlikt den mest spännande roman och huru äfven här, likasom i en sådan, det främst är de handlande personligheternas karaktärer som gifva utslaget. Hade ej Henrik varit den han var, då hade kanske Zachris mycket tidigare vunnit Emilie eller åtminstone ej känt sin kärlek hopplös. Och helt naturligt hade det