den svartgröna sommaren. 393 då varit att han fullföljt sin afsikt att blifva läkare. Men då hade väl knappast fältskärn berättat sina historier — åtminstone ej så som han sedan gjorde. Men till att det gick annorlunda, därtill bidrog ock den förmåga att försaka han själf visat. Den fann nu sin belöning, ej blott så att hans väg leddes åt det håll, där hans ande kunde bäst utveckla sin rika skaparkraft, utan ock däruti att han till följeslagarinna vann en själ som bättre än någon annan kunde sammansmälta med hans egen. Huru mycket Thilda gifvit honom, det ha vi redan sett. Och likaså ligger det för öppen dag huru själsför-vant Hejke var med honom både i känslornas rikedom och i förmågan att ge dem uttryck i ord. Och ändå var ingendera af dem den som verkligen kunnat bli en f yllnad till hans eget jag. Thilda var därtill för sval, Henrik för stormande. Thilda hade säkert ej kunnat fullt förstå hans eldsjäl, likasom Henrik ej hans kamp med sig själf och den ödmjukhetens seger han sträfvade att vinna och verkligen vann. Först hos Emilie träffade han en ande, som var hans jämlike på engång i känslornas styrka och i det som från barndomen, i bredd med harmonin, stått för honom såsom den etiska utvecklingens högsta mål: förmågan att försaka sig själf.