den stora frågan. 397 Dottern å sin sida var icke starkt aggessiv i sin nya uppfattning. Hon begärde blott frihet att söka det som gaf henne tillfredsställelse, och därtill hörde då främst att få tala med Malmberg. Modern tvekade i början, men lät henne sedan gå, ja hon tänkte på att följa henne och ångrade efteråt att hon ej gjort det. Ty Malmberg hade frågat om Sophie hade hennes tillstånd, och »jag tror han hellre sett motsatsen, efter han hållit tal emot fjärde budet och framfört sig själf som exempel, huru han stridt med sin mor, och [sagt att] man får ej ge efter, om ock föräldrarna dog af sorg. Hårda ord, då jag ej nekat Sophie att gå till honom. Dum var jag, som ej gick med henne, som jag tänkte; då hade han väl fått lof att tiga med sådant. Men . . måtte hon bara bli lycklig i tid och evighet, stor sak i annat.» Huru mycken själfförnekelse detta yttrande innebär, det finner man af hvad hon för egen räkning har att säga om pietisterne. Hon hade en söndag varit i kyrkan — Sophie mådde illa och var hemma — och prästen talte först »ganska bibliskt och vackert, att jag ock, fattig synderska, fann mig så väl däraf. Men sen säger han, att hans predikan blott var för de omvända, men ej för sådana som går i kyrkan för att andra går dit och för att visa sig och liksom ville de säga: ser ni att jag brukar också gå i kyrkan, m. m. Sen kom då en förmaning till den som var stadd på bättrings vägen, att säga till fader, moder, broder och syster: gack bort ifrån mig, jag känner eder icke, och till slut blef det om helvetes eldbränder, men jag minns ej hur — så jag gick gudnås med sämre känslor ifrån kyrkan än dit.» — Längre fram säges att samma präst börjat predika med »tämmeligen plumpa uttryck. Sophie