4-00 brytningar. säger: hvad behöfver man ta åt sig sådant? Men jag tycker, att nog kunde han säga allt det samma mera städadt; det är nästan som ville han locka bönderna till sig med slikt.» Denna sin uppfattning låter hon dock ej mynna ut i kif med andra. Hon berättar på nyåret 1843: »Hvad tycker du, att jag har varit med på en sammankomst!» Hon hade jämte Sophie blifvit bjuden på kaffe till en af de väckta, och där fann hon oförmodadt ett stort sällskap, som satt i salen i flere rader framför hvarann. Malmberg var äfven där, läste en predikan af Nohrborg och talte litet efteråt, »ganska uppbyggligt och vackert». Dessutom sjöngos allt som oftast Sions sånger. — Vid detta tillfälle blef hon nu presenterad för Malmberg »och var äfven så lycklig att en lång stund få tala med den store mannen. Och Sophie var så lycklig, kanske ock litet rädd att jag skulle förgå mig; men lyckligtvis kände jag ej den ringaste hjärtklappning, utan var helt ogenerad. Vi talte äfven litet om Sophie; visst kom han litet fram med människors omdömen, att de ej alltid låter sig förena med Guds ord; men jag aktade mig att gå in på djupet; så blef det snart slut.» — Hennes totalomdöme om aftonen var: »Intet var där otrefligt.» Men denna hennes försiktighet har ock en orsak som åter visar hennes varma moderskärlek. Hon håller sig borta äfven då det i sällskap disputeras mellan olika tänkande. »Kanske jag blifvit ifrig, och det ville jag ej, ty då hade de visst predikat därom i kyrkan.» Och »hvad andra är, det angår mig intet, men jag är så rädd att de vänder mitt barns kärlek ifrån mig och jag får höra: gack ifrån mig, m. m.» Samma lugna besinning visar hon beträffande den sida af saken, hvilken hos mången — på båda hållen —•