DEN STORA fRÅGAN. 399 mest bragte sinnet i jäsning: de väcktas markerande af sin skilsmässa från världen genom ändring af klädedräkten. Öfver hufvud finner hon, att pietisterne i själfva verket icke så alltför mycket förakta världen. När hon mot slutet af 1842 önskar att det kommande året måtte för sonen bli »gladt och fröjdefullt i alla afseenden, andeliga och lekamliga», tillägger hon: »du, som ännu ej försmår denna världens goda. Intet för det att jag tror Malmberg heller gör det, ty där har varit mycket julklapper och julträn.» Och på sammankomsten gick det till alldeles som i ett världsligt sällskap: värden höll tal till Malmberg och föreslog hans skål — han skulle strax därpå flytta till Lappo — och Malmberg svarade. Därjämte är hon smått indignerad öfver att vid samma tillfälle »kvinnorna voro den ödmjuka delen af sällskapet», i det Malmberg och andra herrar togo plats i soffan i salen. (Själf bjöds hon in i förmaket och hade väl nog där sin hedersamma placering). Och då värden var »fin med gullnål, klocksnodd och så äfven de andra herrarna, med löskragar o. dyl.», så föranledes hon till det kraftiga uttalandet: »Det kan jag ej begripa, att herrarna är lika fina som förr, men deras damer ser ut som pigor.» Naturligtvis är det då med allt annat än glada känslor hon en söndag berättar: »Sophie for till kyrkan. Jag ville att hon skulle som vanligt ta sin boa kring halsen för värmen; men Sophie Fonselius hade sagt att det har ryst på henne, då hon sett ormen om hennes hals, och på det sättet skall det gå småningom.» Så ger hon till julen Sophie en brun siden vinterhatt, men denna hade, säger dottern, stört hennes andakt i julottan, då hon visste att de andra skulle se på den.