4-00 brytningar. »Jag bjöd då till att visa henne, att ingen gudsfruktan låg i det att se ruskig ut, eller om de gillar eller ogillar hatten, är du ej bättre eller sämre för det. Andra dagen tog hon hatten på och sade ingenting. Sedan frågte jag huru den bekom. — Aldrig kom jag ihåg den, sade hon.» Emellertid berättas snart nog (den 14 januari 1843) att dottern, rädd att stöta sina nya vänner, lagt af sig prydnader och kammat ut sina lockar. Modern har icke ett ord af klander häröfver. »Sophie är beskedlig, men Malmberg har sagt henne, då hon sade att Mamma ej ville att hon skulle skilja sig i klädsel, att man ej får ha mamma till sin afgud. Hvad skall hon då göra, stackars flicka?» Men om modern ock själf förhöll sig lugn, så funnos i stället andra, hos hvilka Sophies »öfvergång» väckte den största uppståndelse. Dittills hade, som nyss antyddes, de tongifvande kretsarna i Nykarleby — just de som i pietisternes ögon voro barn af »världen» — kunnat å sin sida betrakta de omvända såsom mindre upplysta och i följd däraf fanatiska; med ett ord: man tyckte sig ha att göra med en underklassrörelse, till hvilken — beklagligtvis! menade man väl — enskilda bildade slöto sig. Men nu blef det larm i lägret, då den riktning, som hotade ali lifvets glädje med undergång, fått fotfäste i den familj, som främst representerade intelligensen på orten. Så skrifver modern den 19 november, att hon och Sophie alltsedan sonens bortresa lefvat för sig själfva; hon hade ej engång varit hos Lithéns, blott hos Lindqvistens en gång. Ty »du må tro, nu är alla rädda för sina flickor, sen Sophie blifvit så där.» Och två veckor senare likaså; »Det är