DEN STORA FRÅGAN. 4OI ett helt uppror bland herrarna, de är disperata, och Sophies öfvergång har väckt mycken farhåga i flere hus, så det är klokast att hållas hem för oss.» Och det blir allt värre. Om Sophies lockar berättas »både i Vasa och GamlaCarleby med tusend tillsatser, hur jag klippt bort dem m. m., och ett larm har det varit om den händelsen, att bara jag kommer ihåg det, förargar det mig.» Detta »larm» finner väl sin förklaring däri, att andra ej ville afsäga sig lifvets fröjder och därför kände Sophies steg som en opinionsyttring emot sig. Stadsläkaren, hvars fru begynte luta åt pietismen, hade också sagt till Sophie: »Ni vet ej hvad jag fått lida för era lockar.» Men i andra kretsar fortgick det glada sällskapslifvet; i anledning af att två resande damer vistades på orten hade det, skrifver modern, varit bal, »och sen har ungdomen kalasat alla dar. Men Sophie har ej varit bjuden, ej engång till Lindqvistens; däraf ser du på hvad punkt vi står. Hos dem var det väl grannlagenhet att ej sätta henne i mellanhand med mig.» Naturligt är att allt detta verkar irriterande på modern. Hon är ej ledsen på dottern, ty denna är, säger hon, »bättre, tror jag, än många af dem som hon så gärna vill likna; men hon är rädd för dem, och får hon allt hvad hon vill, så är hon nöjd, som andra goda barn.» Men det värsta är människornas prat; det kan modern ej undgå ens i den afskildhet, i hvilken hon lefver. Ty efter Henrik Backmans död hade hon gett dennes mor och Tur dins en fristad på Kudnäs, och dessa berätta gärna om hvad människorna säga. Så skrifver hon den 14 januari 1843: »Här är nu ej tal om annat än pietister; om två träffas, visst är de genast till saken. Om vi kommer hur ofta 26