4-00 brytningar. tidén, ehuru Farbror predikade jämmerligen emot pie-tisterna; den som ville fick ta åt sig. Han hade ett alldeles förvändt begrepp om dem, men som här naturligtvis vann mycket bifall, och han blef ytterligare fullproppad med skvallerhistorier af våra herrar . . Emellertid, tror jag att de var nöjdare med Sophie än de väntat, ty gubben sade: hon är oskyldig och god, nog har hon rent uppsåt, hon är bara förledd, och det går väl om, när hon kommer underfund med det dåliga ibland dem. När Sophie ej var närvarande så höll [råkade?] vi ibland ihop. Han ställde förnuftet som människans enda ledare och ett gladt njutningsfullt lif som det högsta goda. Jag sade då honom: om hvar och en kan leda sig med sitt förnuft, hvartill behöfs då präster, andeliga böcker, bibel eller något sådant? Hvarföre lär vi våra barn till först cathe-kes, som de visst intet med sitt förnuft kan fatta? Utan jag skulle råda er, kära syskon, att läsa igenom den med eftertanka, så får ni mera begrepp om pietisterna, än af allt skvaller ni har hört. Gubben blef ej ond, men nog tror jag Marie tittar i catekesen.» Å sin sida skrifver farbrodern till Zachris: »Lilla Sophies sinnesstämning är för det närvarande sådan, att man af aktning för dess syftning alldeles icke bör fästa sig vid specialiteter; minst undergräfva en byggnad, som lämnat den svaga tröst. Jag förundrar mig endast öfver bibelcitationerna, hvilka likt en flod svalla öfver alla bräddar. Beklagligt att våra urkunder kunna begagnas såsom grundval för alla religieusa fractio-ner, huru bisarra de än må vara.» Modern åter skrifver den 30 april följande, hvilket mer än något annat ådagalägger hennes utomordentliga hänsynsfullhet och oegennytta: