den stora frågan. 415 »Nog är Sophie beskedlig, och jag har nu vant mig vid mycket som kan falla dig ovant före, och jag skulle bra gärna komma och bli öfver vintern i Helsingfors hos dig; vi skulle då hyra oss ett par rum, på det att Sophie skulle få se andra, mindre småaktiga pietister, som hon satte värde på, Nu vill hon utaf ödmjukhet ej synas annorlunda än de som finns här. — Men för detta project ligger i vägen, att jag är rädd kommer vi dit, så kan det verka på Augusta, ty jag känner henne, jag tror det ginge fort, och hur gick det då med deras husliga frid, baron som är så strängt emot, Så det lär väl få bli som det är. Hälsa Rosenkampffs. Så att barnen varit sjuka! Då i synnerhet tycker jag alltid att jag ville vara hos Augusta; då hon har gladt och trefligt, behöfver hon mig ej.» Men just denna oegennytta gör att hon kan resignera. Redan på sin födelsedag, den 3 februari 1843, skrifver hon: »Detta år jag nu öfverlefvat har för mig varit viktigt. Din oafhängighet i ekonomiskt afseende, din förlofning och Sophies öfvergång äro händelser af stort inflytande på vår framtid, och hvar i sin mån aflägsnar er ifrån mig. Må de blott leda till ert timliga och eviga väl, så är jag nöjd med hvad Gud i sin vishet besluter.» * Men i brefven från Nykarleby fick Topelius följa ännu andra faser af den stora striden mellan de väckta och »världen». Denna sistnämnda representeras synnerligen åskådligt af en bland hans korrespondenter, samme läkare som klagat öfver hvad han fått lida för Sophies lockar. Han skrifver kort före jul 1842: