den stora frågan. 409 saken.» Ja hon tillägger: »men jag är så svag, jag har så många saker som förhindra mig.» Till dessa hinder räknar hon främst sitt förhållande till föräldrarna. De representera en uppfattning, som säkerligen vid denna tid var mycket vanlig: religionen var en söndagsvana och en allmän fromhetsstämning, men icke något för hjärtats djupare behof. Doktorinnan uttalar en gång sin stora förundran, då fru Landqvist förklarar att hon ej läst någonting om pietismen, ej engång det myckna som vid denna tid skrefs i tidningarna, för och emot. »Det kan man kalla att ej vilja veta något därom.» Och karakteristiskt för andan i hemmet är, att där icke fanns något exemplar af Nya testamentet. Man hade visserligen subskriberat på en praktbibel, som utkom i häften, men den hade hunnit blott till Gamla testamentet. Emilie drefs af sitt lifligare religiösa intresse till att låna en bibel af Sophie och läste däri en söndagseftermiddag. När fadern såg detta, blef han »litet missnöjd», frågade hvarifrån hon fått boken och sade: — Kära barn, hvad förstår du den? »Men jag, tillägger dottern i sitt bref, tycker jag förstår nog för att tro.» — Kort därpå fick hon sedan, tillsammans med sin syster Thilda, Nya testamentet till julklapp, och sedermera blef det för henne regel att läsa däri åtminstone om söndagarna. — Men å andra sidan förundrar hon sig öfver att Sophie nödvändigt vill tala med Malmberg, »Kan hon inte tala med Gud i bibeln? Jag tycker det är nog för mig.» Fadern åter var, liksom så mången annan, en ifrig motståndare till pietismen, och han predikade väldeligen mot allt slags »svärmeri». Men nu hade ju äfven hos