brytningar. Zachris den religiösa känslan utvecklats så starkt, att dess öfvergång till ett sådant »svärmeri» var ganska tänkbart — äfven modern fann detta möjligt. Och så framställde sig för Emilie den förfärande tanken, att föräldrarne kunde ha hjärta att skilja henne från den älskade. Detta så mycket mer, som hon kände sig af både rättskänsla, vänskap och kärlek förbunden att taga de väckta i försvar inför föräldrarna. Så skrifver hon i oktober 1842: »Många strider i föräldrahemmet har jag varit skulden till dessa dagar, därigenom att jag talt emot min Pappa och Mamma och sökt att ge dem en bättre tanke om dem som skilt sig från världen och lefva endast för sin tro. Det är jag ovan vid; därför har det grufligt kostat på mig; men det står ju mig själf så nära, då Sophie och kanske du med äro bland deras antal, som de ogilla. Jag har nu lofvat Pappa, att aldrig mera försvara dem eller alis tala i det ämnet. Jag öfverlämnar allt åt Gud, som säkert leder allt till det bästa för oss.» Dessa hennes bekymmer föranleda Zachris att skrifva: »Trogna vän! »Mörk är hela jorden», men ljus är himlen och dess återsken förklarar skuggorna här nere. Guds sköna stjärnklara ögon se på oss — hvarföre skulle min Emma gråta? Sitt vid min sida och luta ditt hiifvud emot mitt hjärta, jag vill kyssa bort dina tårar. O Gud, jag är svag, jag kan ej se min glada flicka gråta, jag vill torka dina tårar, fast jag håller bra mycket utaf dem. Hör nu på, min snälla, lilla flicka. Vi lefve i en tid, då det heligaste på jorden icke mera är för mången af oss hvad det borde vara, då vi vant oss vid en Gud af töcken och dimmor, om hvilken vi gärna tro allt godt,