den stora frågan. 419 blott vi slippa att bekymra oss om honom mer än ett par timmar i veckan, då vi äro i kyrkan. Det är illa att vi tänka så, det är icke christligt och rätt. Hvad skola vi göra? Vi skola blifva annorlunda, förändrade i hjärtat emot Gud, men icke emot människor. Vi skola läsa Guds ord, bedja Gud om tro och ödmjukhet och aldrig blygas för vår Herre Christi namn; vi skola genom Guds nåd blifva rätta christna genom hjärtats förbättring och genom en lefvande tro. Skola vi då blifva pietister? Nej Emma, älskade, torka bort dina tårar och var åter glad, ser du, vi skola ej blifva pietister, lita därpå! — Hvad skiljer oss då från dem, om vi göra så som du säger? frågar du. Jo, min älskade, ett skiljer oss. leke skiljer oss tron, ty vi bekänna, liksom de, den sanna lefvande evangeliska läran. Men i lefvernet skilja vi oss något litet från dem. O Emma, dyraste, vi skola ej ställa oss på kant mot världen. Vi skola behålla vårt samvetes frid ändå. Skriften säger att ingen kan tjena två herrar, att ingen på engång kan vara Guds och världens vän. Men skriften talar om en inre värld. Den världen, som skriften kallar fientlig mot Gud, är det onda i människohjärtat, är ett inre ondt. Arbeta vi på att gifva vårt hjärta åt Gud, äro vi på vakt mot det inre fördärfvet, då kan visst icke den yttre världen skada oss. Hvad hjälper det oss, om vi stänga in oss i mörkaste kloster, skilda från hela världen, och vårt hjärta ändå är bortkommet från Gud? — Men våra annars aktningsvärda pietister fela däruti, att de sätta sig upp mot den yttre världen och tro sig böra försaka lifvets yttre glädje. Detta är catholskt; de äro vår tids munkar och nunnor till lefvernet. Men vi skola ej fästa oss vid yttre ting, älskade, blott vi ihågkomme att älska Gud öfver allting.