4-00 brytningar. Vi skola vara alldeles som andra till vårt yttre väsende och alltid ödmjuka af hjärtat. Våra föräldrar skola vi ej göra något emot i våra yttre förhållanden; de vilja visst ej lägga några hinder i vägen för vår inre förbättring. Därmed är nu den stora farhågan häfven utan att vårt samvete lider . . Tro ej, min Emma, att jag afsäger mig min öfvertygelse af fruktan att förlora dig. Jag svär dig heligt, att intet på jorden kan förmå mig att förneka min tro — ej ens din förlust, som vore min sällhets död. Det är mitt fria, mitt otvungna ord: jag är icke pietist. Å jag är alldeles för inbitet världsbarn för att vara det . . Nu så låt dina sorgsna tankar fara, min ljufva, vackra Milla, bed Gud varmt, älska dina vänner som förr och var glad. Ingen yttre förändring vill jag erkänna hos mina bästa flickor, ej hos Sophie, ej hos dig. Gud leder. Gud välsignar. Gud vill att vi älska hvarandra. På det att du må vara lugn (och jag med) vill jag skrifva till din pappa —- hvilket jag äfven annars ansett som en skyldighet af mig. Jag vill tacka för dina föräldrars godhet och förtroende, hvilket jag evigt värderar och evigt är tacksam för, och vill säga dem, hvad jag sade vid mitt afsked, att jag aldrig skall gifva dem orsak att ångra det, att inga stridiga åsikter skola skilja oss åt, att de ej skola befara att anförtro sin skatt i en svärmares händer . . Jag högaktar och vördar dina föräldrar så varmt och uppriktigt, min Emma, att jag hyser det renaste, fullaste förtroende till dem, att de ej skola misstycka utan fastmera glädja sig öfver en sann och lefvande gudsfruktan hos sina barn, blott icke världsföraktet och ofördragsamheten fördystrar deras unga hjärtan.» Härtill svarar fästmön: