DEN STORA FRÅGAN. 413 »Hvarföre skulle din Emma gråta? Nu vill jag torka tåren bort och vara lugn, nu vill jag kyssa dig, min tröst, mitt stöd, mitt hopp i alla lifvets skiften. O hvad jag behöfver ett stöd — en själ så stark som din att luta mig emot. Hvad vore jag nu utan dig? Om alla människor misskände mig och stötte mig ifrån sig — såsom Sophie gör — så har jag ju dig — din rika eviga kärlek. Gud, som ser i hjärtats djup, han ser hur tacksam jag därföre är. Hvad ditt bref gjorde mitt hjärta godt! Jag tänker alldeles som du — mina egna innersta tankar satte du i ord. Jag har alltid trott, att man kan och bör älska Gud utan att hata världen, där vi måste lefva — det tror också du, och hvad bryr jag mig då om hvad hela den öfriga världen tror? Blott jag har samma tanke och samma mål som du, så går jag säkert inte vilse, det är min fasta tro. — Du är i mina ögon det bästa på jorden, och att följa dig — o det är en salighet. Gud förlåter mig säkert, att jag älskar dig så gränslöst, det kan inte vara synd — å nej! det är det inte. Vet du, jag måste läsa ur ditt bref för Pappa och Mamma det som angick det stora ämnet . . Du skall tro det kostade på litet, att inte få ha det brefvet för mig själf, sä som de andra — som intet öga sett och intet öra hört, bara ditt och mitt — men jag måste. Pappa var mycket nöjd, men fruktar att du skall bli pietist till det yttre också. Pappa säger att det är en sjukdom som smittar. Sophie verkar nog på honom och han på dig, och förr än jag ville se alla de strider som därpå skulle följa, förr ville jag ligga i grafven. Det gör mig så ondt, så ondt, när Pappa säger så — men jag ber blott Gud af innersta hjärta, att Gud måtte upplysa Pappa om det rätta ..