4-00 brytningar. Nej jag är ändå bra obeskedlig, som nu skrifver allt, alla mina bekymmer, som bara göra dig ledsen — dig som jag bara ville göra glädje, hvars alla sorger jag önskade kunna bära. Förlåt, älskade, jag ångrar mig nu. Det blir säkert bättre snart — så få vi åter skrifva bara glada, glada bref. Om du bara inte blir pietist, så du också föraktar små fröjder — nej, ditt ord står fast som klippan, det tror jag, det sade jag också åt Pappa. Det var snällt att du löfte skrifva till Pappa. Gubben blef rätt förnöjd — men du får förlåta, min älskling, om du får några stränga epistlar till svar, några förmaningar att inte svärma — det gör du ju? Jag gissar att Pappa skrifver så.» Men det starka förtroende hon här visar till hans mening, föranleder följande karakteristiska svar: »Tro ej så utan förbehåll på mig, min egen flicka — på min eviga kärlek får du stadigt tro, men jag felar nog i många stycken annars, älskade! Gud allena är oföränderlig och jag är en svag dödlig. Hvad jag innerst af hjärtat tror och vet, är det, att du är mig kärare än något annat i världen — men mera vet jag också ej beträffande mig själf. När jag läste ditt oändligt, obegränsadt tillgifna, förtroendefulla bref, rann mig i hågen ett exempel på mänskliga tings föränderlighet. När den ridderlige Gustaf Adolf några veckor före sitt fall vid Iyützen intågade i Nürnberg, kysste folket hans kläder och prisade honom, att han var så stor och herrlig. Men det misshagade kungen mycket och han sade: det där folket ärar mig som en gud, men jag fruktar att de snart nog skola erfara, att jag är en svag och dödlig mänska blott. Det vare nu sagdt sans comparaison — men Emma, älskade vän, förlita dig ej så blindt och obegränsadt uppå mig i