den stora frågan. 415 de saker, hvari jag, så väl som andra, kan mycket fela. Jag håller obeskrifligt af dig för ditt förtroende och hoppas och tror så visst, som en dödlig det kan, att ditt förtroende aldrig skall svikas — men jag menar, ser du, endast att du i sådana saker, som nu t. ex. religionen, ej blindt skall förlita dig på mina ord, utan pröfva först om de öfverensstämma rried Guds ord och sanningen. Det mänskliga omdömet är ju här ett intet, om ej Gud själf gillar det i sitt ord.» Hon åter säger härtill, lika betecknande: »Du.bannar mig, du älskling, för mitt förtroende, min fasta tro på dig. Gör inte det! — det är ju mitt lif, min sällhet, att få tro sant och visst på dig, som jag så gränslöst älskar. Ser du, inte tror jag ju att du är en Gud, som aldrig felar; men det är mig en outsäglig sällhet att få följa dig, att få tänka mig dig som så mycket bättre än jag och andra. Hvarför får jag inte det? — det kan ju inte vara ondt däri. Jag vill se upp till dig, som till den som, näst Gud, har hela min jordiska lycka i sina händer. Jag vill att du skall vara mitt ljusa, vackra ideal. Jag älskar ju dig tusen millioner gånger mer än andra människor, därför tycker jag om att tro dig vara så mycket mer än de. Skulle jag upphöra att älska dig, då skulle också min heliga tro på dig ha förgått. Nej, älskade, dyra Zachris, banna mig inte mera! Gud vill jag älska öfver allt annat i himmel och på jord — men dig mer än mig själf och min egen jordiska lycka.» En annan gång skrifver hon: »Om jag kunde säga dig hur oändligt, outtryckligt, outsägligt (och allt på o) jag älskar dig; jag hänger så fast vid dig med hela mitt lif; du är som mitt samvete; vid allt hvad jag gör eller tänker eller säger, frågar jag