4-00 brytningar. mig själf: hvad skulle Zachris säga om det? eller tycker han om det, ville han att jag skulle göra så? o. s. v. Ja det är synd och skam att så hålla af dig. Ibland gråter jag också för att jag älskar dig för mycket — säg så underligt och fullt af motsägelser det hjärtat är! — och ibland gråter jag af glädje öfver att jag så kan älska dig. — Jlt Sophie skulle jag aldrig töras säga hur dyrbar du är för mig; säger jag en tiondedel, så ropar hon redan att det är för mycket, att du är min afgud. Kan väl vara, Gud nåde; men jag är inte sämre, jag syndar inte mera för det jag håller af dig så mycket; snarare har jag blifvit bättre sedan.» Men den fullständiga lösningen af denna fråga finner hon i följande uttalande: »Gud har själf — det tror jag så säkert och visst — nedlagt i min själ den varma kärlek jag har för dig, ty annars skulle jag ej kunna älska dig så obeskrifligt innerligt. Skulle han då ej välsigna oss, skydda och bevara oss för hela lifvet, och sedan, om vi bli honom trogna, ta oss upp till sig, där ingen natt mera är, där vi få lefva för honom evigt och för hvarandra. Men jag är så svag, jag kan vika af från rätta vägen. Zache, vi skola tillsammans bedja Gud om stöd och hjälp att komma honom närmare och älska honom bättre än vi nu göra. Ja, ja, det skola vi, så blir allt så bra, så bra.» Alldeles på samma sätt säger han: »Att Gud icke förgäfves låtit oss finna hvarandra här på sin vanskligt sköna jord, den vissheten är min sällhet och min ensliga ro både natt och dag.» Och slutsatsen däraf blir: »Vi vilja göra ett löfte inför Gud, att älska honom öfver allting, därnäst hvarandra mer än oss själfva och