den stora frågan. 4OI därnäst våra dyra anförvanter och vår nästa, såsom oss själfva.» Sålunda bidrar den religiösa konflikten starkt till att deras kärlek till hvarandra framstår för dem såsom någonting högre än den blott personliga känslan, på samma gång de med hvarandra förbinda sig i allt varmare religiös innerlighet och förtröstan. Väckelsen omkring dem verkar på hvardera, så att till och med bägge förutsätta möjligheten af att den andra skall bli pietist. Men Zachris säger ännu en gång (på nyåret 1843) att Emilie härutinnan bör följa blott sitt samvete. »Ivika outsägligt och innerligt skulle jag hålla af dig ändå, du må sedan bära namn af pietist eller icke, min Milla!» Hon åter säger samtidigt: »Vet du Zache! Jag tror att pietisterna förakta så mycket älskvärdt och trefligt här i lifvet, hvardagslifvets poesie förakta de ju alldeles, tror jag. Hur skall det gå med oss, om vi bli pietister — skall vi kunna det? Det ligger så obeskrifligt mycket trefligt just i det alldagliga, i det allraenklaste, som de säkert förakta, för att det är så litet för dem, med sitt stora mål.» — »Ty aldrig — heter det i ett annat liknande uttalande — tror jag väl att en pietist skulle säga: hvad lifvet är skönt — och visst är det så ändå, Zache, då man har en enda---» Men senare skrifver hon å sin sida: »Zache, hvad dina sista bref ha gjort mig underlig till mods. Jag består af två motsatser, högst besynnerliga. Den bättre delen af mig själf har gladt sig åt de brefven och den sämre inte. — Men skall jag? — Jo, jag vill att min själ skall ligga så öppen för dig som en bok. Ser du, jag har trott mig märka på dina sista bref, att du allvarligare och bättre vill älska Gud, än förr. Det 26