4-00 brytningar. har jag tackat Gud för ibland, men åter en annan stund har en ond tanke sagt: han blir ju då pietist, han får världens förakt och världens smälek, han blir en stötesten och en förargelse för sina forna vänner; och när jag tänkt hur du nu är älskad af alla människor som känna dig, ty det är du, du Zachris, så — kan du tro det — har jag ej vetat hvad jag ville. Ser du hur ond jag ändå är, det har du ej trott, inte sant? — Nej, det skall Gud ta bort ifrån mig, och du skall älska mig ändå, fast jag är så elak. Ja, du skall hålla af mig, fast du tusende gånger mer älskar Gud, så skall det vara, men den onda tanken, den får jag inte bort. Om Sophie visste hur jag är, jag har inte sagt åt henne detta.» Zachris svarar härtill: »Tack, Milla goda, för det kärleksfulla brefvet nu sist. Var ej rädd för pietistnamnet. Gud får styra den saken. Komma vi engång till den öfvertygelsen, att man i lifvet måste förverkliga sin tro sä som våra läsande vänner göra, då må andra gärna ge oss hvad namn de behaga, det rör oss ganska litet. Är det ej så, min Emili? Gud framför allt. Huru skulle vi försaka vår Gud för ett namns skull — för allehanda försmädelses skull? Att synda mot sin öfvertygelse är att synda mot sitt samvete och sin Gud. Men, goda, ännu har jag ej kommit till den öfvertygelsen, att den lefvande gudsfruktan skall praktiskt verkliggöras alldeles på det sättet som våra vänner mena. Om jag framdeles kommer att se saken alldeles i samma yttre ljus sorn de, kan jag ej säkert säga. Jag tror att Gud verkar hela lifvet igenom i människans hjärta, blott hon vill höra den inre rösten, och så länge den rösten ej ännu sagt mig: gå i yttre måtto öfver till vännerna därborta! så går jag ej, min Emma!