den stora frågan. 419 Men jag ber dig, bind ej din tro vid min, det är illa att så fästa sig vid ett svagt och jordiskt stöd, hvarom du kan läsa i Almqvists Om människans stöd.» Men i denna samstämmighet blandar sig dock äfven en känsla af smärta däröfver att hon, hvilken som barndomsvän och syster står dem bägge så nära, häfdar en uppfattning, enligt hvilken himmelsk och jordisk kärlek skiljas från hvarandra. Så kärleksrik och hänsynsfull Emilie var mot egna föräldrar, måste hon i sitt inre opponera sig redan mot att väninnan ej beträffande sin klädsel rättade sig efter sin mors Önskningar. Hon skrifver sålunda julen 1842: »Den Tant, den Tant, hvad jag håller rysligt af henne! Henne hade jag aldrig hjärta att göra emot — och Sophie stackare sade, att hon ännu måste göra henne mycken sorg, att det snart måste brytas, ty Gud låter inte jämka med sig. Men har man då ingen välsignelse för att man gör sina föräldrar till viljes i smått, då man i det stora viktiga gör Guds vilja? Skall nödvändigt alla band slitas? Nej, nej — det är förskräckligt, omöjligt, och ändå sade Sophie så. Stackars stackars Tant — du skall ha Zachris och mig, vi skola älska dig alltid och ej göra dig någon sorg — Tant som är så obeskrifligt god och förtjenar så ali möjlig sällhet. Det gör mig därföre så ondt om Tant, att hon är så tyst, så nöjd och låter Sophie göra som hon finner för godt, och jag tror att Tant lider däraf, fast hon visar sig lugn.» Men äfven Sophie gripes stundom af den smärta söndringen vållar. Emilie berättar engång från ett besök på Kudnäs (november 1842): »Då vi voro på egen hand, gret Sophie sä —-jag har aldrig sett henne gråta så mycket. Och där stod jag,