den stora frågan. 429 emedan de frukta att af den på hvarjehanda sätt förledas. Men sedan de blifva stadiga och fasta i sin sak, så förgår den fientliga stämningen mycket och de blifva lugnare, gladare och kärleksfullare till sitt yttre väsende. Deras samvete är i begynnelsen så ömtåligt som ett friskt sår, och de liksom frukta att skena sig på allt som möter dem. Men låt dem vara rädda och försiktiga i början — står det rätt till med deras christendom, så skall nog det djupa såret växa igen och endast ärret kvarstå.» Litet senare heter det om systern: »Jag hoppas allt godt, blott hon får lugna sig; till dess försöker jag alis icke rätta det hvari hon kan fela. ej heller kan jag det. Ty däruti ha de mycket rätt, hvilka tänka som hon, att man ej bör ställa sig utom pietismen och tala om den likasom om något främmande, utan att man först måste ha genomlefvat den själf. Därtill kommer det väl ej med mig, men om jag kunde rätt lefva mig in i christendomen, ville jag väl från den ståndpunkten våga ett ringa ord.» I januari 1843 omtalar han sedan att han skrifvit till systern om »narrverket med kläder och kamning», men kort därpå kan han berätta: »Med min kära syster har jag uppgifvit alla försök. Hennes senaste bref äro visst kärleksfulla och systerliga, men därjämte bra positiva. Det syns hon tänker: kära Zache, hvad förstår du dig på det där? — Det vill jag också ej ge mig ut för att kunna, och det gläder mig ändå på sätt och vis att hon tycks vara fast i sin sak. Blott hon själf finner lugn och ro och ej bryter mot vänskapen och den barnsliga kärleken, så må hon lefva och tänka som hon vill, jag skall ej störa henne, så litet jag än kan gilla det där pjoskiga bestyret med kläder och skräp.»