43° i hamn. förfärdigat tjugu julklappar, men själf ej fått mer än fem futtiga; och 1845 omtalar hon alldeles i förbigående, att hon utöfver de husliga göromålen ännu gaf tjuguåtta musiklektioner i veckan. För alla som lida hade hon ett varmt deltagande hjärta. När hennes förra spellärarinna fru Downer dött, berättar hon att dennas en gammal väninna, moster Backman, »sörjer så som jag skulle sörja dig, och då vet du hur gränslöst hon sörjer . . Ibland tycker jag att hon sörjer gudlöst, men jag kan ändå icke annat än gråta med.» Så hade de två gråtit tillsammans en hel eftermiddag; och detta »tröstar henne mer än de andras förnuft». Då hon sålunda var van att tänka mera på andra än på sig själf, blir anspråkslöshet för henne ett synnerligen kännetecknande drag. Vi veta att hon uppfyllde äfven en annan af fästmannens »önskningar», i det hon var »välbildad till sitt yttre». Men när hennes syster Thilda i Helsingfors väcker uppseende för att hon ser bra ut, och det på samma gång berättas att hon lär ha en ännu vackrare syster, som är förlofvad med Topelius, då säger hon härom: »Det är ändå roligt litet, att Thilda är omtyckt; men de herrarna, som tro att hon har en vackrare syster hemma, de äro evinnerligen bedragna. Men hur vore det också möjligt att tro, att magister Topelius hade så dålig smak, att han valde den fulare systern i stället för den vackra, så de äro oskyldiga i den saken. Men säg du åt dem, att Topelius gjort ett dåligt kap den här gången.» Ett annat uttryck för denna anspråkslöshet är att hon engång skrifver: